Anknytning

Anknytningsteorin som är framtagen av John Bowlby menar att det nyfödda barnet har ett inbyggt beteendesystem som lockar till att få omvårdnad från andra människor, eftersom barnet inte kan klara sig på egen hand. Genom att gråta, fästa sin blick och klänga sig fast väcker barnet en vilja hos den vuxne att ta hand om barnet. Grunden i anknytningsteori är att människan, för att kunna överleva, behöver socialt samspel med andra människor. Barnet bygger i kontakten med sina vårdgivare upp inre strategier i hur interaktion med andra människor ska se ut, och blir ett arbetssätt för hur barnet reagerar i olika situationer beroende vilket anknytningsmönster som skapas; trygg anknytning, otrygg men organiserad anknytning och desorganiserad anknytning.

En trygg anknytning kan hos ett barn ses som att föräldrarna är en trygg hamn som barnet vet att det alltid kan vända sig till när barnet upplever att det behöver stöd, och där föräldrarna är lyhörda för barnets behov och är förutsägbara i sitt stöd. Barn som upplever en otrygg med organiserad anknytning präglas av att inte jämnt få stöd från förälder, vilket påverkar ett barns upptäckarlust negativt då barnet inte kan vara säker på att det får stöd när det behöver. En desorganiserad anknytning bygger på att de personer som barnet främst söker tröst och skydd hos också är de som skapar rädsla hos barnet.

Kerstin Uvnäs Moberg skriver i sin bok Närhetens hormon att anknytningen påverkas mycket utav närheten mellan barn och den vuxne, och att barnets behov av närhet inte enbart är kopplat till matsituationen. Vid mycket kontakt, särskilt hudkontakt frisätts hormonet oxytocin som spelar en stor roll i bröstmjölkstillverkning, men gör människan också mer mottaglig och öppen för positiva känslor till andra personer samt dämpar stress-reaktioner i kroppen. Oxytocin har främst kopplats ihop med kvinnor, men man har sett att det har en stor påverkan även på män.

Egna tankar: Tyvärr är mycket tillgänglig forskning om anknytning fokuserat på mamma-barn-relationen, men forskningen visar också att anknytningen till  pappa/partner är viktig för att hjälpa barnet att skapa bra relationer med andra människor även i vuxen ålder. Bärsjal och bärsele är ett utmärkt verktyg för att underlätta anknytningen till den icke-födande/icke-ammande föräldern och också förstärka känslan av att vara delaktig och vara en aktiv förälder.